Detached
I don't know what to say, what to do, what to feel, what to think.
These days it's better not to say/do/feel/think anything at all.
These days I feel cold, dead, detached.
My insides are going on that rollercoaster ride while I stand beside it and methodically jerk off to that cute paris wheel.
I can't stand it.
Screw this, I don't need it!
I don't want it!
Throw my already burnt heart into the fire, it matches the flames.
Cut my already scarred body with your razor tongue, perhaps this time it makes me feel anything.
I've learned to reason.
The only thing that matters anyway is to evolve, to make the past hold tight into those scars and tattoos.
And by the way; Dad, I never wanna be like you.
These days it's better not to say/do/feel/think anything at all.
These days I feel cold, dead, detached.
My insides are going on that rollercoaster ride while I stand beside it and methodically jerk off to that cute paris wheel.
I can't stand it.
Screw this, I don't need it!
I don't want it!
Throw my already burnt heart into the fire, it matches the flames.
Cut my already scarred body with your razor tongue, perhaps this time it makes me feel anything.
I've learned to reason.
The only thing that matters anyway is to evolve, to make the past hold tight into those scars and tattoos.
And by the way; Dad, I never wanna be like you.
Life goes on...
Ja tiden går vidare, fast jag inte skrivit här på bloggen på länge...
Jag har väl egentligen inte så mycket att säga, saker och ting kunde väl varit bättre. Jag får väl hoppas att det hela beror på vädret eller dylikt.
Mycket att fundera kring iaf.. en utbildning som snart är klar, en ekonomi som bara faller för varje dag, ett liv utan händelser och en påbörjad bok som får mig att tappa koncentrationen på allt annat.
Nåväl, inte ska man väl bara klaga? Nej, jag lever ju.. till skillnad från vad många andra gör. Jag önskar bara att jag kunde ha saker att se fram emot, pengar som jag kunde spara till något, eller bara få chansen att hitta på något som jag inte gjort innan.
Ibland känns livet alltför långt. Det jag tyckte var roligt igår är uttjatat och känns repetivt idag. Är det verkligen så man ska känna vid 25-års ålder? Ska saker och ting redan kännas gjorda och tråkiga?
Mat har blivit något nödvändigt ont som mest kostar pengar och smakar som det alltid gjort, hobbys känns upprepande och uppmuntrar till nostalgiska tankar om tider som varit, tider som var bättre. Alkoholen och sexet har blivit en temporär flykt från dagens verklighet och får mig att för tillfället känna mig tillfreds med mig själv.
Jag vill få färdigt min bok, så jag har något konkret att ta på som jag faktiskt åstadkommit under livet. Något som är en kvarleva av mig, något som andra faktiskt kan se spår av mig i. Tiden känns dock lite knaper, det är så många måsten och annat som tar upp min tid. Ibland önskar jag att man kunde ta ett halvår ledigt, ett halvår med skön motion i form av simning, umgås med vänner och gott om tid till att författa. Till och med matintaget och sömnen känns onödiga och som tidskrävande.
Sommaren stundar snart hoppas jag. Då kan jag åtminstone vistas utomhus i de kläder jag äger utan att frysa som ett as. Dessutom hoppas jag på många grillfester och badstunder, något som gjorts så många gånger men som ändå alltid frambringar det bästa hos mig, tankar och diskussioner.
En låt som fått mig att fundera mycket, och känna verkliga känslor är följande:
Den får mig att tänka på tider från förr, och jag tror jag förstår budskapet med låten, och det skrämmer mig.
Alla människor förändras, men det är sällan man själv uppmärksammar att man faller djupare i sig själv och börjar se världen som om den fanns i små glasförsedda burar man står utanför och blickar in i.
Människor beteende roar mig, på ett psykologiskt plan. Det är fascinerande vad de är kapabla till, och hur olika de tänker. Kanske borde jag ge mig ut och träffa fler? Kanske finns det någon mer som tänker som jag?
Ibland vill jag bara släppa allt, verkligen allt. Att få förflytta mig till valfri plats och börja om helt på nytt. Helt utan koppling till mitt förra liv, bara för att se vart det leder.
Kanske borde man, man lever ju trots allt bara en gång.
En gång som är alltför lång...
Jag har väl egentligen inte så mycket att säga, saker och ting kunde väl varit bättre. Jag får väl hoppas att det hela beror på vädret eller dylikt.
Mycket att fundera kring iaf.. en utbildning som snart är klar, en ekonomi som bara faller för varje dag, ett liv utan händelser och en påbörjad bok som får mig att tappa koncentrationen på allt annat.
Nåväl, inte ska man väl bara klaga? Nej, jag lever ju.. till skillnad från vad många andra gör. Jag önskar bara att jag kunde ha saker att se fram emot, pengar som jag kunde spara till något, eller bara få chansen att hitta på något som jag inte gjort innan.
Ibland känns livet alltför långt. Det jag tyckte var roligt igår är uttjatat och känns repetivt idag. Är det verkligen så man ska känna vid 25-års ålder? Ska saker och ting redan kännas gjorda och tråkiga?
Mat har blivit något nödvändigt ont som mest kostar pengar och smakar som det alltid gjort, hobbys känns upprepande och uppmuntrar till nostalgiska tankar om tider som varit, tider som var bättre. Alkoholen och sexet har blivit en temporär flykt från dagens verklighet och får mig att för tillfället känna mig tillfreds med mig själv.
Jag vill få färdigt min bok, så jag har något konkret att ta på som jag faktiskt åstadkommit under livet. Något som är en kvarleva av mig, något som andra faktiskt kan se spår av mig i. Tiden känns dock lite knaper, det är så många måsten och annat som tar upp min tid. Ibland önskar jag att man kunde ta ett halvår ledigt, ett halvår med skön motion i form av simning, umgås med vänner och gott om tid till att författa. Till och med matintaget och sömnen känns onödiga och som tidskrävande.
Sommaren stundar snart hoppas jag. Då kan jag åtminstone vistas utomhus i de kläder jag äger utan att frysa som ett as. Dessutom hoppas jag på många grillfester och badstunder, något som gjorts så många gånger men som ändå alltid frambringar det bästa hos mig, tankar och diskussioner.
En låt som fått mig att fundera mycket, och känna verkliga känslor är följande:
Den får mig att tänka på tider från förr, och jag tror jag förstår budskapet med låten, och det skrämmer mig.
Alla människor förändras, men det är sällan man själv uppmärksammar att man faller djupare i sig själv och börjar se världen som om den fanns i små glasförsedda burar man står utanför och blickar in i.
Människor beteende roar mig, på ett psykologiskt plan. Det är fascinerande vad de är kapabla till, och hur olika de tänker. Kanske borde jag ge mig ut och träffa fler? Kanske finns det någon mer som tänker som jag?
Ibland vill jag bara släppa allt, verkligen allt. Att få förflytta mig till valfri plats och börja om helt på nytt. Helt utan koppling till mitt förra liv, bara för att se vart det leder.
Kanske borde man, man lever ju trots allt bara en gång.
En gång som är alltför lång...
